En dag med sordin.

Vilken seg dag vi har haft! Hälften av oss är sjuka och andra hälften är väl inte så jättepigga heller. Dagen har varvats med barn-tv och bråk och gnäll. När man inte kan ta med sig hela skocken ut på rastning, utan måste stanna hemma hela dagen, ja då vet man inte riktigt vart man ska göra av dem till slut. Man längtar bara tills klockan är sju och de ligger till sängs. Barnen har gått omkring i pyjamas och badbyxor under några dagar. Det blir ju liksom inte så viktigt vad man har på sig när man ändå inte behöver imponera på någon.
 
Själv fick jag en behövlig promenad bort till bilverkstaden för att hämta hem vår bil. Några tusen kronor fattigare, men med förhoppningen om att den ska gå igenom morgondagens besiktning utan större problem. Vi klarar oss inte utan bilen med förståndet i behåll (förlåt jorden), så då måste den hållas vid liv. 
 
Det är mycket tankar om framtiden nu. Det börjar bli dags för mig att ansöka om min sjuksköterskelegitimation och söka jobb. Det känns både och. Jag har gråtit stora tårar för att jag måste lämna ifrån mig Nora. Den känslan är inte logisk på något sätt, mer än en moders kärlek till sitt barn. Hon är ett år, vi slutade amma för flera månader sedan, det är Emanuel som ska ta hand om henne när jag är borta. Jag var inte alls förberedd på att börja jobba nu. Vi trodde nog att vi skulle klara oss på bara en lön och att jag skulle fortsätta vara hemma när mina föräldradagar tog slut. Men pengarna räcker helt enkelt inte, så nu har jag fått revidera utsikterna för det här året. Och nu när jag är inställd på att gå ut i arbetslivet så känns det roligt också! Det blir bra med lite variation till det ganska oflexibla och långsamma hemmalivet. 
 
 
Foto: Emelie Strandh

Träbröllop!

Idag har vi, min Emanuel och jag, varit gifta i fem freaking år! Det känns som jättelänge? Samtidigt som väldigt lite med tanke på att tre barn har kommit till världen på samma tid. 
 
Min älskade, älskade man! Jag har planerat en date som han inte har en aning om (hoppas jag!). Min kompis kommer och barnvaktar och jag har bokat bord på en restaurang som vi aldrig har ätit på och fixat biobiljetter till Arrival. Kanske inte mitt främsta val av film, men utbudet var inte så stort om vi skulle hinna äta först. Men jag är ganska säker på Emanuel vill se den och den har fått över 8.0 på IMDB, så den är säkert sevärd även för mig. Vad roligt det ska bli att överraska honom! 
 
Senast jag försökte mig på en överraskning var ganska länge sedan, 2011 bestämt. Då hade jag köpt biljetter till Red Hot Chili Peppers i födelsedagspresent. Problemet var bara att av någon anledning var jag inte diskret nog. Jag hade fyllt i hans Sj Prio-kort när jag köpte tågbiljetterna, och detta hade han fått information om och lyckats snoka reda på att RHCP spelade i Stockholm samma datum. Så trist - för mig. Han var lika glad ändå såklart, om än en ganska lam fejkad reaktion på vad jag tyckte var min största bedrift i relationen dittills.
 
Hur som, hoppas jag lyckas bättre denna gång! Och ja, jag har varit usel på överraskningar i vårt fem år långa äktenskap. Vill skylla på dimman man äntrar in i när man får småbarn, men jag har nog också bara behövt få tummen ur.
 
 
 Foto: Emelie Strandh

Fler barn?

Vi får ibland och ofta frågan om vi vill ha fler barn. Ibland följt av ett nervöst skratt. För det mesta följt av ett nervöst skratt som fastnar i halsen på personen som frågar. Det är nästan lite ångestladdat. 
 
Folk blir märkbart provocerade av att vi har "många" barn. Jag tror inte ens att de märker hur eggade de faktiskt blir. Men flackiga blickar, skräckslagna leenden och små ojanden och vojanden är ändå det vi möts av mest, jag och min man. Så provocerad blir man, uppenbarligen.
 
Det kanske egentligen handlar om att vi avviker från normen volvo, villa, vovve. Här är vi ju fem personer inklämda i en liten trea - i Sveriges "farligaste" område. Och ingen riktig inkomst har vi, och så kör vi en Skoda. Jag fattar att vi provocerar lite. Särskilt när min man fortfarande håller på med sin musik flera kvällar i veckan, jag har en sjuksköterskelegitimatmation som jag inte ens har plockat ut och vi fortsätter lalla på med våra ungar som ingenting.
 
Tillbaka till frågan, vill vi har fler barn? Ja, det vill vi. Ja, det vill jag. I vårt bröllopshäfte står det att jag vill ha fyra eller fem barn. Och det står jag fast vid. Fast under de senaste två förlossningarna har jag lovat mig själv att aldrig göra om detta...kanske den känslan övervinner önskan om fler telningar.
 
Jag har alltid velat ha många barn och jag har alltid varit fascinerad av familjer med fler än tre. Men jag är också så oerhört tacksam för de barn jag har. Jag har i nuläget varken lust att vara gravid eller lust att föda. Men om några år kanske, om vi har mer utrymme, mer pengar och jag har kommit över min förlossningsrädsla. Och såklart - om jag ens kan bli gravid igen. Jag är en sådan som alltid kommer att känna ett styng i hjärtat på tanken att aldrig mer få hålla i sitt nyfödda barn. Det är det mäktigaste jag har varit med om -  och hela grejen att få en ny människa att lära känna och älska! Jag är väldigt öppen med att föräldraskapet stundtals bara är ett slit utan dess like. I perioder är det så illa att 100 % av barnens vakentid stavas s-k-i-t. Men ändå...jag är tydligen galen nog att vilja ha fler. Kanske för att jag efter tre tättingar kan justera mina förväntningar? Jag vet inte, men längtan finns där och om det stannar där eller faktiskt blir till ett barn - det kan bara tiden utvisa.
Visa fler inlägg