Nu är jag 28 år gammal!

Min födelsedag i fredags var helt fantastisk! Efter en månad med tråkigt väder, tråkiga besked och tråkiga sysslor, så kom den 24 februari som en liten sprakande vitaminkaramell!
 
Min lilla klan sjöng för mig och jag fick frukostbricka på sängen med min födelsedagssemla! Den viktigaste semlan på året. Emanuel har gett mig semla till frukost varenda födelsedag sedan vi lärde känna varanda. Den bästa traditionen i mitt liv tror jag, eftersom jag älskar mastiga frukostar och eftersom jag älskar semlor mer än tårta! Och så älskar jag ju Emanuel också. Varje år gör han ett mönster i florsocker. Oftast ett F eller ett hjärta eller både ock.
 
Några trevliga paket fick jag också. Emanuel överraskade mig med ett par vackra örhängen! Jag blev nästan paff. Han är duktig på att köpa fina smycken till mig, och det måste jag erkänna är en av hans bästa sidor. Jag är ingen sucker for jewellery egentligen, men jag är ändå lite en sucker for romance. Det är ändå hett när man får smycken av sin man. 
 
Och produkter. Jag älskar produkter. Jag har gått omkring i nästan hela mitt liv och trott att jag varken är ha-galen eller särskilt materiell av mig, men det är fel. Jag är galen i produkter av typ krämer. Ett av mina favoritmärken kommer från och produceras i Jokkmokk. C/O Gerd heter det, och de gör ljuvliga krämer och annat. Emanuel hade köpt en ansiktskräm och ett ekologiskt shampoo till mig. Yey vad glad jag var! Men sen, när han skulle slänga lådan som sakerna kommit i, så märkte han att det dessutom låg en handkräm däri. Och när han tittade på fraktsedeln så var handkrämen uppskriven som "månadens gåva". Jag blev glad som ett litet barn, för det är min bästa handkräm och min hade tagit slut någon dag tidigare. Tack till C/O Gerd som ovetandes gjorde en flicka väldigt lycklig!
 
Efter frukosten åkte min man och hämtade bilen på verkstaden igen. Och äntligen är problemet fixat och nu ska vi bara besiktiga på måndag! Snart kan vi förhoppningsvis köra vår bil igen! Jag skojar inte, att ha tre barn och inte ha en bil har varit lite av en prövning. Framförallt en något isolerad tillvaro. 
 
Sen tog vi vårt pick och pack och matsäck och vagn och barn och promenerade bort till Vivalla-kullarna. Det är helt fantastiskt, kullarna är jättehöga och ligger insprängda mellan väg och skog och bostadsområde. Där grillade vi korv, åt kex, tittade på en hare och låg på fårskinnen i snön och lapade sol. Hela familjen blev lite lätt rostade om kinderna. Men alltså, vilket väder! Vi mådde så gott därute!
 
 
 
Efter några timmar utomhus var barnen lovligt trötta och jag tog bussen in till stan helt själv. Jag köpte en tröja till mig själv som jag haft ögonen på i flera månader och sedan tog jag sushi med mig hem till middag. På kvällen däckade vi framför Grey's Anatomy, som förresten har fått ett helt nytt grepp om oss! Alltså, efter de tre inledande avsnitten som jag tyckte sög rent ut sagt, så lyckades de vända skutan och nu är vi fast! Ja men tack! Säsong 11 var en besvikelse rätt igenom, men nu är det bättre än någonsin! Ja, min födelsedag levererade verkligen. Det kändes som att vi lyckades knyta ihop säcken på allra bästa sätt!

Min superduperhemliga dröm...

...är inte alls så hemlig. Många vet nog om den. Men många kanske tror att jag lämnat den bakom mig.
 
Ända sedan jag var liten så har jag vetat att det är författare jag vill och ska bli! Och den drömmen sitter som berget i mig. Alltså, jag tror verkligen på riktigt att jag kommer att ge ut en bok. Inte nu. Kanske inte förrän jag är pensionär och hittar tiden att skriva intensivt, men jag tror fortfarande att det kommer att ske. Hur naivt det än må vara, för jag har inte lyckats producera så mycket som en novell ens.
 
Skriver gör jag i perioder, men det blir inte så mycket mer än texter tagna ur sitt sammanhang. Jag är ganska säker på att det i mitt fall handlar om mognad. Jag måste vara tillräckligt mogen för att kunna skriva en bok. Inte för att jag inte kan sitta ner och plita bokstäver på ett papper, för det kan jag och det blir till och med ganska bra emellanåt. Men jag måste vara såpass mogen att jag tror på mig själv och min idé. Självförtroendemogen, helt enkelt. 
 
Vi får väl se om jag bjuder in till mitt boksläpp om en sisådär 40-50 år. Kommer det ens att finnas böcker, som det gör idag? Kanske litteratur presenteras i helt andra format. Vi får väl se!
 
 
Den här bilden snodde jag från nätet. Det är alltså jag, 16 år, och mitt signaturfoto från när jag skrev krönikor på Nya Wermlandstidningens ungdomssida när jag gick på gymnasiet. Krönikör i ungdomen och författare i ålderdomen kommer det att står på min dödsruna.

En dag med sordin.

Vilken seg dag vi har haft! Hälften av oss är sjuka och andra hälften är väl inte så jättepigga heller. Dagen har varvats med barn-tv och bråk och gnäll. När man inte kan ta med sig hela skocken ut på rastning, utan måste stanna hemma hela dagen, ja då vet man inte riktigt vart man ska göra av dem till slut. Man längtar bara tills klockan är sju och de ligger till sängs. Barnen har gått omkring i pyjamas och badbyxor under några dagar. Det blir ju liksom inte så viktigt vad man har på sig när man ändå inte behöver imponera på någon.
 
Själv fick jag en behövlig promenad bort till bilverkstaden för att hämta hem vår bil. Några tusen kronor fattigare, men med förhoppningen om att den ska gå igenom morgondagens besiktning utan större problem. Vi klarar oss inte utan bilen med förståndet i behåll (förlåt jorden), så då måste den hållas vid liv. 
 
Det är mycket tankar om framtiden nu. Det börjar bli dags för mig att ansöka om min sjuksköterskelegitimation och söka jobb. Det känns både och. Jag har gråtit stora tårar för att jag måste lämna ifrån mig Nora. Den känslan är inte logisk på något sätt, mer än en moders kärlek till sitt barn. Hon är ett år, vi slutade amma för flera månader sedan, det är Emanuel som ska ta hand om henne när jag är borta. Jag var inte alls förberedd på att börja jobba nu. Vi trodde nog att vi skulle klara oss på bara en lön och att jag skulle fortsätta vara hemma när mina föräldradagar tog slut. Men pengarna räcker helt enkelt inte, så nu har jag fått revidera utsikterna för det här året. Och nu när jag är inställd på att gå ut i arbetslivet så känns det roligt också! Det blir bra med lite variation till det ganska oflexibla och långsamma hemmalivet. 
 
 
Foto: Emelie Strandh
Visa fler inlägg