En dag med sordin.

Vilken seg dag vi har haft! Hälften av oss är sjuka och andra hälften är väl inte så jättepigga heller. Dagen har varvats med barn-tv och bråk och gnäll. När man inte kan ta med sig hela skocken ut på rastning, utan måste stanna hemma hela dagen, ja då vet man inte riktigt vart man ska göra av dem till slut. Man längtar bara tills klockan är sju och de ligger till sängs. Barnen har gått omkring i pyjamas och badbyxor under några dagar. Det blir ju liksom inte så viktigt vad man har på sig när man ändå inte behöver imponera på någon.
 
Själv fick jag en behövlig promenad bort till bilverkstaden för att hämta hem vår bil. Några tusen kronor fattigare, men med förhoppningen om att den ska gå igenom morgondagens besiktning utan större problem. Vi klarar oss inte utan bilen med förståndet i behåll (förlåt jorden), så då måste den hållas vid liv. 
 
Det är mycket tankar om framtiden nu. Det börjar bli dags för mig att ansöka om min sjuksköterskelegitimation och söka jobb. Det känns både och. Jag har gråtit stora tårar för att jag måste lämna ifrån mig Nora. Den känslan är inte logisk på något sätt, mer än en moders kärlek till sitt barn. Hon är ett år, vi slutade amma för flera månader sedan, det är Emanuel som ska ta hand om henne när jag är borta. Jag var inte alls förberedd på att börja jobba nu. Vi trodde nog att vi skulle klara oss på bara en lön och att jag skulle fortsätta vara hemma när mina föräldradagar tog slut. Men pengarna räcker helt enkelt inte, så nu har jag fått revidera utsikterna för det här året. Och nu när jag är inställd på att gå ut i arbetslivet så känns det roligt också! Det blir bra med lite variation till det ganska oflexibla och långsamma hemmalivet. 
 
 
Foto: Emelie Strandh