Deppiga veckan

Vilken otursdag vi hade igår! Först så fick jag ett meddelande av Emanuel om att vi hade fått en p-bot. Eftersom vi har körförbud på bilen och den bara står på parkeringen, så hade vi visst glömt att köpa ny månadsbiljett. Verkligen typiskt! Senare under dagen lyckades Nora i ett obevakat ögonblick välta en av våra köksstolar. Jag såg inte hur det gick till, och jag förstår inte hur hon lyckades, men oturligt nog så hängde min kameraväska på stolen och den måste ha hamnat i kläm för nu funkar inte kameran längre. Och nu när jag skriver detta så går det upp för mig att det var antagligen kameraväskan hon ville åt när hon välte stolen. Hon älskar att gå omkring med väskor, halsband och hörlurar runt halsen. Jag har såklart bara mig själv att skylla, men det känns jättetråkigt att inte ha någon kamera längre. Den var dessutom en present från min farmor och farfar.
 
Nä hörrni, nu börjar till och med jag tycka att det börjar bli lite väl deppigt här inne! Allt kan ju inte vara dåligt! Jag är inte så förtjust i att rycka upp mig, då jag gärna surar tills jag är klar. Men nu får jag nog ta och göra det annars kommer jag att drunkna i mina känslor.
 
Så, vad händer det för roligt och positivt i vårt liv? Jo, Tryggves potträning går jättebra! Han har till och med börjat gå och kissa på pottan helt på eget initiativ. "Mamma, jag är jätteduktig att gå på pottan!" säger han. Lilla gubben. Emanuel har fått två spelningar med sitt band Bear & Lion i vår. Det känns jätteroligt! Det går dessutom jättebra för vår podd! Alltså, jag förstår att allting är relativt, men i mina ögon så är det stort att vi nu har fler än 200 nedladdningar. Och snart, förhoppningsvis innan februari månad är slut, så ska vi få vår diskmaskin! Alltså ni förstår inte hur mycket det betyder för mig. Det börjar på riktigt stocka sig i halsen på mig varje gång jag tänker på den. Disken är hemma är förknippad med allt som kan gå fel en dag hemma själv med barnen. Så många gånger som jag hanterat diskberg med gnälliga barn runt fötterna och känt mig som en värdelös mamma. Mitt diskande har tagit så mycket värdefull tid från barnen. Det är en sådan lyx för oss att slippa stå två timmar om dagen med händerna i diskvattnet medan svetten rinner. 
 
 
 
Jag och Kerstin pysslade igår när brorsan oförhappandes somnade på golvet. 
 
 
Lilla marodören. Det är ingen hejd på hennes plundring och skadegörelse. Jag tror faktiskt att hon är bra mycket värre än sina syskon på det området, eller så har jag förträngt det mesta. Imorse hade hon ryckt loss hela toaringen! Vart får hon ens allt ifrån? Tur för henne att hon är söt som socker och kan linda båda sina föräldrar runt lillfingret!
 
 
 
 
 
 
 

Att säga förlåt till sitt barn.

När det kommer till livets stora och svåra frågor har jag inte många svar att ge. Än mindre när det kommer till barnuppfostran. Däremot är jag av naturen sådan att jag funderar mycket, analyserar situationer och mig själv. Jag tänker mycket på vad jag vill skicka med barnen innan de kliver ut i livet som självständiga vuxna. Vad kan jag som förälder implementera genom min uppfostran, och hur kan jag göra det?
 
Jag är helt bombsäker på att livet blir tusenfalt enklare att navigera igenom om man besitter förmågan att släppa på stoltheten och be om förlåtelse. Jag var inte särskilt bra på det själv innan jag träffade Emanuel, i början av vårt förhållande tyckte jag att det var ganska jobbigt att ta ordet förlåt i min mun. Det var också första gången jag hade en sådan nära relation med någon att jag hade makten att såra på djupet. Det var skrämmande att finnas innanför huden på varandra. Mina år med Emanuel har gjort mig betydligt mer ödmjuk och mindre stolt. Vi måste kunna säga förlåt. För att riva murar och ta tillbaka hårda ord så måste vi kunna säga förlåt, och vi måste kunna förlåta.
 
Hur ska jag få mina barn att inse kraften och vikten i detta lilla ord? I början tjatade jag mycket. "Säg nu förlåt för att du slog din bror". Tjat är inte alltid fruktsamt. Jag fann mig ofta i situationen att jag verbalt försökte tvinga fram en ursäkt ur en envis liten människa som inte alls hade lust. Det fina var att jag ibland såg att den envisa lilla människan lite senare gick till syskonet och sade förlåt och klappade snällt, när hen trodde att jag inte såg. Det fick mig att inse att det såklart måste komma från barnet självt, att det är bättre med en ärlig ursäkt än en framtvingad.
 
Jag försöker vara ett levande exempel. Hur ska de kunna lära sig att be om förlåtelse om inte jag och Emanuel visar dem hur? Ibland blir jag så arg på barnen att jag kokar. Men jag försöker alltid att inte bara lämna det där, jag försöker komma ihåg att be dem om förlåtelse när jag har lugnat ner mig. Förlåt för att mamma skrek. Förlåt för att jag inte lyssnade på dig. Förlåt för att jag var orättvis mot dig. Det händer att vi bråkar framför barnen, jag och Emanuel, och då försöker jag att också bli sams framför dem. Be om förlåtelse och kramas så att de ser och hör hur man kan avsluta ett gräl med kärlek och respekt. 
 
Jag upplever det som att barnen har börjat förstå och leva med ordet mer och mer. De säger oftare förlåt på eget initiativ. När de kommer fram och säger "förlåt mamma", så säger jag inte "det gör inget" eller "det är ok". Jag säger "tack för att du sa förlåt till mig" eller "jag förlåter dig". För jag vill inte att våra "förlåt" ska ha fokus på att det inte var så farligt. Än så länge så ber de om förlåtelse för små saker, som inte gör mig särskilt ledsen. Men när de är så stora att handlingar och ord har en större inverkan, så vill jag att ordet "förlåt" ska äga kraften att kunna hela även djupare sår och spränga högre murar. Och jag vill att de ska förstå att när jag ber dem om förlåtelse så gör jag det inte för att de ska vifta bort det som gjorde ont i dem. Jag gör det för att visa att jag erkänner mitt misstag och att jag är ledsen att jag orsakade smärtan överhuvudtaget.
 
 

En dag med sordin.

Vilken seg dag vi har haft! Hälften av oss är sjuka och andra hälften är väl inte så jättepigga heller. Dagen har varvats med barn-tv och bråk och gnäll. När man inte kan ta med sig hela skocken ut på rastning, utan måste stanna hemma hela dagen, ja då vet man inte riktigt vart man ska göra av dem till slut. Man längtar bara tills klockan är sju och de ligger till sängs. Barnen har gått omkring i pyjamas och badbyxor under några dagar. Det blir ju liksom inte så viktigt vad man har på sig när man ändå inte behöver imponera på någon.
 
Själv fick jag en behövlig promenad bort till bilverkstaden för att hämta hem vår bil. Några tusen kronor fattigare, men med förhoppningen om att den ska gå igenom morgondagens besiktning utan större problem. Vi klarar oss inte utan bilen med förståndet i behåll (förlåt jorden), så då måste den hållas vid liv. 
 
Det är mycket tankar om framtiden nu. Det börjar bli dags för mig att ansöka om min sjuksköterskelegitimation och söka jobb. Det känns både och. Jag har gråtit stora tårar för att jag måste lämna ifrån mig Nora. Den känslan är inte logisk på något sätt, mer än en moders kärlek till sitt barn. Hon är ett år, vi slutade amma för flera månader sedan, det är Emanuel som ska ta hand om henne när jag är borta. Jag var inte alls förberedd på att börja jobba nu. Vi trodde nog att vi skulle klara oss på bara en lön och att jag skulle fortsätta vara hemma när mina föräldradagar tog slut. Men pengarna räcker helt enkelt inte, så nu har jag fått revidera utsikterna för det här året. Och nu när jag är inställd på att gå ut i arbetslivet så känns det roligt också! Det blir bra med lite variation till det ganska oflexibla och långsamma hemmalivet. 
 
 
Foto: Emelie Strandh
Visa fler inlägg