Att få första, andra och tredje barnet.

För mig vad det mycket svårare att gå från inga barn alls till barn överhuvudtaget. Att få första barnet var en jättestor omställning. Vi levde ett ganska slappt och bekvämt liv, vi var högskolestudenter båda två och var vana att styra själva över vår tid. Och så kom den här lilla människan, ett liv i sin sköraste form - och tog över allt. 
 
När jag fick min förstfödda upp på bröstet så kände jag inte så mycket mer än att jag var trött. Jättetrött efter att ha kämpat i ett och ett halvt dygn. De första veckorna var jag helt omtumlad av allt nytt och mina känslor hängde inte alls med. Babybluesen varade nog en månad minst. Jag var jätteledsen och rädd när Emanuel skulle gå tillbaka till skolan. Jag minns att amningen var hemsk i början - inte för att det inte fungerade för oss, men jag var inte alls bekväm med den där känslan av att vara ett stort mjölkkreatur. Det var inte alls kul att langa fram brösten i tid och otid, särskilt inte bland folk. Jag var lamslagen av trötthet och livet med en nykläckt bebis var bara väldigt annorlunda mot vad jag var van vid.
 
Kärleken till mitt första barn var inte alls sådär knockande och vansinnig i början. Det fanns en nyfikenhet och en vilja att lära känna det här lilla knyttet, och medan jag växte in i min nya roll som mamma så växte sig kärleken starkare och starkare för min dotter. Jag upplevde dock att oumbärligheten fanns där från början - jag kunde inte leva utan henne när hon väl låg i min famn.
 
När vårt andra barn föddes gick processen mycket fortare. Babybluesen var över på några dagar, amningen kändes bekant och inte alls överväldigande och anknytningen var mindre komplicerad och de där bubbliga kärlekskänslorna kom ganska snabbt. Jag visste hur man tog hand om en bebis och framförallt så visste jag hur fantastiskt det är att få se sitt barn växa upp och utvecklas. Jag hade ju redan varit med om det - så jag visste att barn är det bästa i livet!
 
När så vår lilla trea föddes var upplevelsen precis så som man ser på film och läser om. Det var en enorm kärlek från första stund jag såg henne. Anknytningen var helt smärtfri, babybluesen pågick något dygn och jag befann mig i den där lyckliga bebisbubblan som alla tjatat om, men som jag inte riktigt erfarit så där starkt. Jag hade redan en underbar dotter och en underbar son. Att se på dem och känna den där stoltheten och kärleken som man bara gör till sina barn -  det gjorde det ännu lättare att ta till sig lillasyster.
 
När jag var gravid med första barnet pratade jag med två mammor som berättade hur det var för dem. De hade båda två haft det lite si och så i början, deppighet och jobbiga känslor. Men båda två sade också att det går över och att det är helt ok att inte känna sig superlycklig den första tiden. Så när jag satt där med min nyfödda lilla bebis och kände mig allt annat än lycklig och kär, bara trött, ledsen och rädd - då kunde jag ändå ta det med en nypa salt. Min erfarenhet är nämligen att jag oftast inte kopplar emotionellt i stunden. Känslorna kommer efteråt, eller  förväg. I ett kritiskt ögonblick är jag oftast bara tom. Jag har också en historia av nedstämdhet och deppighet, så när jag fick höra historer som berättade annat än rosa skimmer och hjärtskärande kärlek så förberedde jag mig på det. Jag är så enormt tacksam över att de två kvinnorna valde att berätta precis som det var för dem. Det räddade mig, för det var svårt att bli mamma.
 
Jag kan ibland känna dåligt samvete för att det inte var lika lätt alla gångerna. Tänk om mitt äldsta barn tog skada av att jag var så låg och orolig de första veckorna i hennes liv? Samtidigt så får jag bara kväva de tankarna och känslorna. Vad gör de för gott? De är tre olika individer och det är tre olika berättelser om kärlek. När jag tittar på mina tre små idag, så fulla av liv, stora känslor, idéer, tankar och påhitt - då vet jag bara att jag älskar dem in i döden.
 
 
Ett sådant vackert foto på mina flickor! Tänk, hon var bara nyss fyllda tre när hon blev storasyster för andra gången.
 
 
Här är jag alldeles nybliven trebarnsmamma och min lille son är alldeles nybliven storebror.
 
Foton: Sven Wedemalm.
 
 
 

Ögonöppnaren: tv-serier då och nu.

När jag har lite tid över sitter jag och tragglar mig igenom Gilmore Girls. När jag pluggade på gymnasiet såg jag fem av sju säsonger. Det var dvd-boxar som jag lånade av min kompis. För några månader sedan började jag kolla om serien på Netflix. Det kändes lite halvsegt, jag var inte lika fängslad som då. Men eftersom jag så gärna vill se den nya miniserien med Gilmore Girls som kom i november, så måste jag traggla mig igenom. Det går långsamt, men framåt.
 
 
Det är inte bara min smak för tv som har förändrats. Nej, framförallt är de mina värderingar. Och det är nog mer korrekt att säga att dessa värderingar har implementerats inte bara i mig, utan i hela samhället runt omkring mig. Gilmore Girls är en charmig och oskyldig serie, och är byggd kring mamma Lorelais och dotter Rorys förmåga att hålla låda, med varandra och omvärlden. Denna svada, rapp och smart, är kryddad med gliringar och kommentarer som då gick under radarn, men som jag idag bara kan kalla för sexistiska, homofobiska, fettföraktande och rasistiska. Hur det ligger till overseas låter jag vara osagt, det har jag för lite kunskap för att uttala mig om. Men här hemma i Sverige så har språkbruket förändrats under decenniet som gått sedan jag satt och glodde på serien i mitt tonårsrum. Det var ingenting jag minns att jag tänkte på eller reagerade på då. Men nu rycker jag till. En kommentar som i sin kontext är oskyldig, men som klingar väldigt grovt i mina öron idag. Detta skriver jag inte som en retroaktiv dom över Gilmore Girls. Jag tycker bara att det är så vansinnigt intressant med populärkultur och hur den speglar sin samtid. Och genom att återvända till den ser man tydligt vilka förändringar som har skett, både i sig själv och i samhället som stort. 
 
Och så måste ta upp detta med pojkvännerna. För här är det som har förändrats allra tydligast enligt mig: kvinnosynen. Rorys pojkvänner är ju mer eller mindra katastrofer allihopa. Och hon står bredvid som ett mähä och bara godtar all skit de sprider kring sig. Istället för att berätta för Jess att han beter sig som ett omoget svin när han slåss mot hennes ex, så står hon bredvid och klandrar sig själv. För det är ju hennes fel att de bråkar. KOM IGEN! Verkligen kvinna á la 1886, eller nåt. Oförmögen och naiv, nej tack, det förhållningssättet vill jag inte föra vidare till mina döttrar. Blir verkligen så irriterad när jag tittar nu. Och det handlar ju också om synen på mannen, förstås. Jag undrar också om man kanske inte ska vara så hård mot Rory som jag är? Hon är ju bara en high school girl och håller på att lära sig om detta med relationer. 
 
Men så går vi vidare till mognare kvinnor med massor av erfarenhet. Jag älskar Sex and the City, men också här får man medge att i vissa sekvenser är innehållet ganska...unket och utdaterat. Carrie är en fantastisk karaktär, men det känns inte längre girl power att välja Mr Big. Förr så charmades jag av honom, men han beter sig som ett riktigt praktarsel, faktiskt. Varför, varför, varför släpper hon in honom gång på gång? Jag blir så frustrerad! Återigen, oförmögen och naiv. 
 
 
Med det sagt, jag vill inte förakta serien för vad den betdde då, när den kom. Men det är tydligt att min världsbild har förändrats och att mina värderingar är tydligare. Och det är intressant att tänka på hur vi om tio år kommer att sitta och rynka på näsan åt vår tids banbrytare, typ Girls och Skam.
Visa fler inlägg