Att säga förlåt till sitt barn.

När det kommer till livets stora och svåra frågor har jag inte många svar att ge. Än mindre när det kommer till barnuppfostran. Däremot är jag av naturen sådan att jag funderar mycket, analyserar situationer och mig själv. Jag tänker mycket på vad jag vill skicka med barnen innan de kliver ut i livet som självständiga vuxna. Vad kan jag som förälder implementera genom min uppfostran, och hur kan jag göra det?
 
Jag är helt bombsäker på att livet blir tusenfalt enklare att navigera igenom om man besitter förmågan att släppa på stoltheten och be om förlåtelse. Jag var inte särskilt bra på det själv innan jag träffade Emanuel, i början av vårt förhållande tyckte jag att det var ganska jobbigt att ta ordet förlåt i min mun. Det var också första gången jag hade en sådan nära relation med någon att jag hade makten att såra på djupet. Det var skrämmande att finnas innanför huden på varandra. Mina år med Emanuel har gjort mig betydligt mer ödmjuk och mindre stolt. Vi måste kunna säga förlåt. För att riva murar och ta tillbaka hårda ord så måste vi kunna säga förlåt, och vi måste kunna förlåta.
 
Hur ska jag få mina barn att inse kraften och vikten i detta lilla ord? I början tjatade jag mycket. "Säg nu förlåt för att du slog din bror". Tjat är inte alltid fruktsamt. Jag fann mig ofta i situationen att jag verbalt försökte tvinga fram en ursäkt ur en envis liten människa som inte alls hade lust. Det fina var att jag ibland såg att den envisa lilla människan lite senare gick till syskonet och sade förlåt och klappade snällt, när hen trodde att jag inte såg. Det fick mig att inse att det såklart måste komma från barnet självt, att det är bättre med en ärlig ursäkt än en framtvingad.
 
Jag försöker vara ett levande exempel. Hur ska de kunna lära sig att be om förlåtelse om inte jag och Emanuel visar dem hur? Ibland blir jag så arg på barnen att jag kokar. Men jag försöker alltid att inte bara lämna det där, jag försöker komma ihåg att be dem om förlåtelse när jag har lugnat ner mig. Förlåt för att mamma skrek. Förlåt för att jag inte lyssnade på dig. Förlåt för att jag var orättvis mot dig. Det händer att vi bråkar framför barnen, jag och Emanuel, och då försöker jag att också bli sams framför dem. Be om förlåtelse och kramas så att de ser och hör hur man kan avsluta ett gräl med kärlek och respekt. 
 
Jag upplever det som att barnen har börjat förstå och leva med ordet mer och mer. De säger oftare förlåt på eget initiativ. När de kommer fram och säger "förlåt mamma", så säger jag inte "det gör inget" eller "det är ok". Jag säger "tack för att du sa förlåt till mig" eller "jag förlåter dig". För jag vill inte att våra "förlåt" ska ha fokus på att det inte var så farligt. Än så länge så ber de om förlåtelse för små saker, som inte gör mig särskilt ledsen. Men när de är så stora att handlingar och ord har en större inverkan, så vill jag att ordet "förlåt" ska äga kraften att kunna hela även djupare sår och spränga högre murar. Och jag vill att de ska förstå att när jag ber dem om förlåtelse så gör jag det inte för att de ska vifta bort det som gjorde ont i dem. Jag gör det för att visa att jag erkänner mitt misstag och att jag är ledsen att jag orsakade smärtan överhuvudtaget.
 
 

Träbröllop!

Idag har vi, min Emanuel och jag, varit gifta i fem freaking år! Det känns som jättelänge? Samtidigt som väldigt lite med tanke på att tre barn har kommit till världen på samma tid. 
 
Min älskade, älskade man! Jag har planerat en date som han inte har en aning om (hoppas jag!). Min kompis kommer och barnvaktar och jag har bokat bord på en restaurang som vi aldrig har ätit på och fixat biobiljetter till Arrival. Kanske inte mitt främsta val av film, men utbudet var inte så stort om vi skulle hinna äta först. Men jag är ganska säker på Emanuel vill se den och den har fått över 8.0 på IMDB, så den är säkert sevärd även för mig. Vad roligt det ska bli att överraska honom! 
 
Senast jag försökte mig på en överraskning var ganska länge sedan, 2011 bestämt. Då hade jag köpt biljetter till Red Hot Chili Peppers i födelsedagspresent. Problemet var bara att av någon anledning var jag inte diskret nog. Jag hade fyllt i hans Sj Prio-kort när jag köpte tågbiljetterna, och detta hade han fått information om och lyckats snoka reda på att RHCP spelade i Stockholm samma datum. Så trist - för mig. Han var lika glad ändå såklart, om än en ganska lam fejkad reaktion på vad jag tyckte var min största bedrift i relationen dittills.
 
Hur som, hoppas jag lyckas bättre denna gång! Och ja, jag har varit usel på överraskningar i vårt fem år långa äktenskap. Vill skylla på dimman man äntrar in i när man får småbarn, men jag har nog också bara behövt få tummen ur.
 
 
 Foto: Emelie Strandh
Visa fler inlägg