Fanny Strandh

 

Är det så enkelt att vintertröttman har börjat lämna kroppen och att vårens entré har kickat igång mitt tynande sinne?

 

De flesta i min närhet vet nog att februari var en kass, kass månad. Men sen kom mars och efter den kämpiga magsjukan som vi inledde vårmånaderna med så vände det i en handvändning. Och vi har haft fullt upp med att anpassa oss till vårt nya, lättsammare liv! Och just precis nu sitter jag här och undrar, får man må såhär bra? För en vecka sedan satt jag och beklagade mig för en vän, att den här känslan av utbrändhet aldrig riktigt går ur kroppen...men de senaste dagarna har jag mått bättre än någonsin. Och på det stora hela så har allt blivit till det bättre de senaste veckorna! Solen gör nog sitt, men vår nya tillvaro har skänkt oss sinnesro på så många plan.

 

Dels har vi ju fått våran hett efterlängtade diskmaskin! Jag narras inte när jag säger att den har förändrat mitt liv. Den är en skänk från ovan! Visste ni att i julas så fick vi en julklapp från en anonym givare? Det hade kommit ett mystiskt paket till expeditionen i vår kyrka som var adresserat till oss och när vi öppnade det hemma så hittade vi ett kuvert med 3500 kronor i kontanter. Fortfarande vet vi inte vem eller vilka som förbarmat sig över vår lilla familj, men om du nu läser detta, så vill jag tacka dig från djupet av mitt hjärta! För de pengarna har vi alltså kunnat installera en diskmaskin och den avlastningen som vi nu får i roddandet kring vardagen här hemma är obeskrivlig. Jag har längtat efter en diskmaskin i sååå många år...och bara jag skriver detta så stockas det i halsen på mig!

 

Den andra stora förändringen är att jag har börjat jobba! Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag var på arbetsintervju och det jobbet tackade jag också ja till. Så sedan den 15 mars har jag jobbat heltid som sjuksköterska inom psykiatrin här i Örebro och jag är så tacksam att jag också här nästan saknar ord! Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att jag skulle hamna på en arbetsplats inom vården där jag trivs så bra som jag faktiskt gör! Jag har den där känslan av att jag faktiskt hamnat rätt, att en pusselbit har lagts. I hela mitt liv har jag upplevt det två gånger förut, först när jag flyttade till Bjärka-Säby och totalt förälskade mig i platsen och den friden som är där. Den andra gången var när jag gifte mig med Emanuel.Tankarna och känslorna kring mitt nya jobb förtjänar faktiskt ett eget inlägg!

 

Det kan alltså bli bättre efter en lång tid av missmod. Jag tar tacksamt emot allt gott som vi får ta emot just nu. Livets berg-och dalbana, jag med mitt tungsinne njuter verkligen av att få känna lättnad och glädje!