Årets första måndag.

 
Min snart 4-åriga dotter har porträtterat sin mamma ovan. Hon älskar att fota, så det kan hon gott få hjälpa till med. Jag ser trött och sliten ut, och det har jag också varit idag. Fortfarande inte kommit ikapp efter nyårsfestligheterna. Hade jättesvårt att somna igår kväll, en hederlig dos söndagsångest sköljde över mig. Det slutade med att jag lade mig på soffan och lyssnade på podd för att skingra tankarna. När Emanuel kom och dumpade en klarvaken bebis på mig klocka 7 innan han for till jobbet var jag lagom pigg på dagen. Fick sätta ungarna framför tv'n och sova ikapp lite på förmiddagen.
 
 
Pussel och ljudsaga med Alfons Åberg efter lunch brukar funka för att få en lugn stund. Förut hade jag jättedåligt samvete om vi var inne en hel dag i lägenheten utan att gå ut. Nu vet jag bättre - går vi inte ut så är det för att jag inte orkar. Det är ett jätteprojekt att tajma att alla är mätta och nykissade och så ska man packa mellis och vatten och få på tre vilda ungar flera lager med ytterkläder. Det kan lika gärna sluta med att jag ligger på golvet och skriker, så är det ditåt det barkar försöker jag ordna så att vi kan ha det mysigt inne istället. 2016 har lärt mig att det i slutändan är värt att lägga upp dagarna så att jag inte stryker med av hysteriska stresspåslag. Jag måste spara på mina nerver, helt enkelt. Jag vill hellre orka vara kärleksfull och tålmodig så gott det går. 
 
 
Denna ska jag börja läsa nu! Jag är omgiven av människor som är så tålmodiga och snälla och lugna i sina relationer. Hade jag varit som Emanuel så hade vi också varit ett sådant par, men tyvärr så är jag ju allt annat än lugn och sansad i situationer av oenighet. Kanske känner jag mig mindre som ett ufo när jag läst denna! Jag vet ju att fler par därute grälar!
Visa fler inlägg