Att säga förlåt till sitt barn.

När det kommer till livets stora och svåra frågor har jag inte många svar att ge. Än mindre när det kommer till barnuppfostran. Däremot är jag av naturen sådan att jag funderar mycket, analyserar situationer och mig själv. Jag tänker mycket på vad jag vill skicka med barnen innan de kliver ut i livet som självständiga vuxna. Vad kan jag som förälder implementera genom min uppfostran, och hur kan jag göra det?
 
Jag är helt bombsäker på att livet blir tusenfalt enklare att navigera igenom om man besitter förmågan att släppa på stoltheten och be om förlåtelse. Jag var inte särskilt bra på det själv innan jag träffade Emanuel, i början av vårt förhållande tyckte jag att det var ganska jobbigt att ta ordet förlåt i min mun. Det var också första gången jag hade en sådan nära relation med någon att jag hade makten att såra på djupet. Det var skrämmande att finnas innanför huden på varandra. Mina år med Emanuel har gjort mig betydligt mer ödmjuk och mindre stolt. Vi måste kunna säga förlåt. För att riva murar och ta tillbaka hårda ord så måste vi kunna säga förlåt, och vi måste kunna förlåta.
 
Hur ska jag få mina barn att inse kraften och vikten i detta lilla ord? I början tjatade jag mycket. "Säg nu förlåt för att du slog din bror". Tjat är inte alltid fruktsamt. Jag fann mig ofta i situationen att jag verbalt försökte tvinga fram en ursäkt ur en envis liten människa som inte alls hade lust. Det fina var att jag ibland såg att den envisa lilla människan lite senare gick till syskonet och sade förlåt och klappade snällt, när hen trodde att jag inte såg. Det fick mig att inse att det såklart måste komma från barnet självt, att det är bättre med en ärlig ursäkt än en framtvingad.
 
Jag försöker vara ett levande exempel. Hur ska de kunna lära sig att be om förlåtelse om inte jag och Emanuel visar dem hur? Ibland blir jag så arg på barnen att jag kokar. Men jag försöker alltid att inte bara lämna det där, jag försöker komma ihåg att be dem om förlåtelse när jag har lugnat ner mig. Förlåt för att mamma skrek. Förlåt för att jag inte lyssnade på dig. Förlåt för att jag var orättvis mot dig. Det händer att vi bråkar framför barnen, jag och Emanuel, och då försöker jag att också bli sams framför dem. Be om förlåtelse och kramas så att de ser och hör hur man kan avsluta ett gräl med kärlek och respekt. 
 
Jag upplever det som att barnen har börjat förstå och leva med ordet mer och mer. De säger oftare förlåt på eget initiativ. När de kommer fram och säger "förlåt mamma", så säger jag inte "det gör inget" eller "det är ok". Jag säger "tack för att du sa förlåt till mig" eller "jag förlåter dig". För jag vill inte att våra "förlåt" ska ha fokus på att det inte var så farligt. Än så länge så ber de om förlåtelse för små saker, som inte gör mig särskilt ledsen. Men när de är så stora att handlingar och ord har en större inverkan, så vill jag att ordet "förlåt" ska äga kraften att kunna hela även djupare sår och spränga högre murar. Och jag vill att de ska förstå att när jag ber dem om förlåtelse så gör jag det inte för att de ska vifta bort det som gjorde ont i dem. Jag gör det för att visa att jag erkänner mitt misstag och att jag är ledsen att jag orsakade smärtan överhuvudtaget.
 
 

Fler barn?

Vi får ibland och ofta frågan om vi vill ha fler barn. Ibland följt av ett nervöst skratt. För det mesta följt av ett nervöst skratt som fastnar i halsen på personen som frågar. Det är nästan lite ångestladdat. 
 
Folk blir märkbart provocerade av att vi har "många" barn. Jag tror inte ens att de märker hur eggade de faktiskt blir. Men flackiga blickar, skräckslagna leenden och små ojanden och vojanden är ändå det vi möts av mest, jag och min man. Så provocerad blir man, uppenbarligen.
 
Det kanske egentligen handlar om att vi avviker från normen volvo, villa, vovve. Här är vi ju fem personer inklämda i en liten trea - i Sveriges "farligaste" område. Och ingen riktig inkomst har vi, och så kör vi en Skoda. Jag fattar att vi provocerar lite. Särskilt när min man fortfarande håller på med sin musik flera kvällar i veckan, jag har en sjuksköterskelegitimatmation som jag inte ens har plockat ut och vi fortsätter lalla på med våra ungar som ingenting.
 
Tillbaka till frågan, vill vi har fler barn? Ja, det vill vi. Ja, det vill jag. I vårt bröllopshäfte står det att jag vill ha fyra eller fem barn. Och det står jag fast vid. Fast under de senaste två förlossningarna har jag lovat mig själv att aldrig göra om detta...kanske den känslan övervinner önskan om fler telningar.
 
Jag har alltid velat ha många barn och jag har alltid varit fascinerad av familjer med fler än tre. Men jag är också så oerhört tacksam för de barn jag har. Jag har i nuläget varken lust att vara gravid eller lust att föda. Men om några år kanske, om vi har mer utrymme, mer pengar och jag har kommit över min förlossningsrädsla. Och såklart - om jag ens kan bli gravid igen. Jag är en sådan som alltid kommer att känna ett styng i hjärtat på tanken att aldrig mer få hålla i sitt nyfödda barn. Det är det mäktigaste jag har varit med om -  och hela grejen att få en ny människa att lära känna och älska! Jag är väldigt öppen med att föräldraskapet stundtals bara är ett slit utan dess like. I perioder är det så illa att 100 % av barnens vakentid stavas s-k-i-t. Men ändå...jag är tydligen galen nog att vilja ha fler. Kanske för att jag efter tre tättingar kan justera mina förväntningar? Jag vet inte, men längtan finns där och om det stannar där eller faktiskt blir till ett barn - det kan bara tiden utvisa.

Den lekande mamman...

...existerar knappt hemma hos oss. Jag tycker det är jättemysigt att läsa för barnen, lägga pussel, pyssla, och vara ute och gå med dem i skogen. Men att leka rollekar, det är verkligen vansinnigt tråkigt enligt mig. Kerstin och Tryggve leker jättemycket tillsammans, just nu är det mycket mamma pappa barn och att de lämnar varandra på förskolan. Eller så leker de äventyr av olika slag och bygger kojor. Jag rättfärdigar min frånvaro med att de har varandra - var det inte det som var själva poängen med att få syskon till Kerstin? Att de skulle kunna leka tillsammans, så att jag slipper den biten?
 
Dock så älskar Kerstin verkligen när jag leker med henne. Ungefär en gång varannan dag spär hon på mitt dåliga samvete genom att säga att det absolut bäääääästa hon vet är när vuxna, i synnerhet jag, leker. Så ibland får jag ju helt enkelt ge efter och ta en för laget. Jag kommer dessutom ihåg hur mycket jag själv tyckte om när min mamma lekte med mig när jag var liten. Vilket hon såklart inte gjorde så ofta (I don't blame her).
 
 
 
Idag ville Kerstin leka med köksgrejerna, så vi plockade fram alla kakor, mat, serviser och redskap. Leken gick ut på att vi fikade och drack kaffe tillsammans. Det hela avbröts då och då av att någon fyllde år och det serverades ännu mer kakor! Det märks att januari är en födelsedagsmånad hemma hos oss.
 
 
Mitt senaste life hack är att jag tömde barnrummet på alla leksaker och prylar och ställde in dem på en hylla i klädkammaren. Jag plockar fram det barnen vill ha för stunden, de får städa upp när de är klara. Detta är seriöst det bästa jag har gjort för den här familjen! Förut var det leksaker överallt, hela tiden. Det var jättesvårt att hitta en bra städrutin, man visste liksom inte vart man skulle börja och barnen var svårflörtade. Nu är det mycket mindre prylar som dräller och det är betydligt lättare att motivera dem att plocka upp efter lek. 
 
 
Vackra och mumsiga bakelser som barnens faster har virkat! Jag är så glad att jag har vänner och familj som har kunskaper och färdigheter som jag saknar. Ärligt talat är jag ganska obegåvad när det kommer till husligheter. Eller snarare kanske det är ett ointresse det handlar om. Jag är inte särskilt begåvad när det gäller att baka eller laga mat (min man kan vittna om detta), jag kan inte sy eller sticka, jag avskyr att städa och är inte särskilt händig. Ändå älskar jag att vara hemma med mina små! Jag älskar det här kravlösa livet vi lever just nu, vi får se hur länge det varar, men idag har jag verkligen njutit av det!
Visa fler inlägg