Grey's anatomy S12 (spoiler alert)

 
Igår började vi titta på säsong 12. Har man följt serien från start så kan man inte bara inte titta. Det är ju gamla kompisar som går way back.
 
Men alltså...intresset och entusiasen sjunker för varje säsong. Det här var alltså min favoritserie under flera år. Är det musten som börjar gå ur författare och producenter? Eller är det bara jag som har blivit kräsen? För manuset känns så fruktansvärt onyanserat, förutsägbart och skrivet på näsan.
 
I första avsnittet handlar det om två tonårsflickor som är kära i varandra och som hoppar framför ett tåg eftersom de inte får vara med varandra för ena flickans föräldrar. 
 
Jaha, tänker jag, hennes föräldrar är alltså religiösa fanatiker som vill skicka sin dotter till ett sånt där läger där de ska omvända henne.
 
Jag får rätt. 
 
Den fanatiska mamman är otrevlig och härjar genom hela första avsnittet. Pappan försöker lugna ned henne.
 
Jaha, tänker jag, pappan kommer alltså att ändra åsikt och skrika åt sin fru att han älskar sin dotter iallafall och inte längre vill skicka henne på avhumaniseringsläger. Han kommer att hota att lämna henne. Och mamman kommer att bli chockad och inte säga något mer.
 
Jag får rätt.
 
Suck, manuset är verkligen så tråkigt.  Det är ju i och för sig roligare när det handlar om huvudkaraktärerna, där finns det ju utrymme till en lite mer trovärdig komplexitet och utveckling. Men det är så trist när patienterna, som är bikaraktärer i avsnitten,  och deras historier inte rymmer mer än moralkakor, snabbplockade poänger och plattityder. Nog kan man väl skriva ett lite intressantare manus än så? Detsamma gäller i ett senare avsnitt när en grupp pensionärer som varit med i en bussolycka står i centrum. Efter fem sekunder har det överbevisats att seniorer också är lite galna i sänghalmen och inte alls så torra och tråkiga som författarna tror att vi i tror. 
 
Det blir bara så...platt. Och det känns som att varvet runt har gått, för har vi inte redan sett liknande historier som ovan i tidigare säsonger?
 
Och om vi nu ska prata om våra huvudkaraktärer. Kan det inte få vara så att ett enda par genom tolv säsonger faktiskt får hålla ihop? Det kanske inte finns något självändamål i det, men när alla gör slut, skiljer sig alternativt dör ifrån varandra så kunde det väl vara trevligt med ett par som lever tllsammans som normaltråkiga människor gör, bara för att bryta av lite? Om April och Jackson inte lyckas lösa sina problem så kommer jag att bli sur. För en gångs skull behöver det väl inte ligga en tjock filt av drama över alla kärlekspar i den här serien?
 
Fortsättning följer. Blir sugen på att titta om första säsongen bara för att se om det var bättre då. Eller om det bara är jag som återigen har vuxit upp.

Ögonöppnaren: tv-serier då och nu.

När jag har lite tid över sitter jag och tragglar mig igenom Gilmore Girls. När jag pluggade på gymnasiet såg jag fem av sju säsonger. Det var dvd-boxar som jag lånade av min kompis. För några månader sedan började jag kolla om serien på Netflix. Det kändes lite halvsegt, jag var inte lika fängslad som då. Men eftersom jag så gärna vill se den nya miniserien med Gilmore Girls som kom i november, så måste jag traggla mig igenom. Det går långsamt, men framåt.
 
 
Det är inte bara min smak för tv som har förändrats. Nej, framförallt är de mina värderingar. Och det är nog mer korrekt att säga att dessa värderingar har implementerats inte bara i mig, utan i hela samhället runt omkring mig. Gilmore Girls är en charmig och oskyldig serie, och är byggd kring mamma Lorelais och dotter Rorys förmåga att hålla låda, med varandra och omvärlden. Denna svada, rapp och smart, är kryddad med gliringar och kommentarer som då gick under radarn, men som jag idag bara kan kalla för sexistiska, homofobiska, fettföraktande och rasistiska. Hur det ligger till overseas låter jag vara osagt, det har jag för lite kunskap för att uttala mig om. Men här hemma i Sverige så har språkbruket förändrats under decenniet som gått sedan jag satt och glodde på serien i mitt tonårsrum. Det var ingenting jag minns att jag tänkte på eller reagerade på då. Men nu rycker jag till. En kommentar som i sin kontext är oskyldig, men som klingar väldigt grovt i mina öron idag. Detta skriver jag inte som en retroaktiv dom över Gilmore Girls. Jag tycker bara att det är så vansinnigt intressant med populärkultur och hur den speglar sin samtid. Och genom att återvända till den ser man tydligt vilka förändringar som har skett, både i sig själv och i samhället som stort. 
 
Och så måste ta upp detta med pojkvännerna. För här är det som har förändrats allra tydligast enligt mig: kvinnosynen. Rorys pojkvänner är ju mer eller mindra katastrofer allihopa. Och hon står bredvid som ett mähä och bara godtar all skit de sprider kring sig. Istället för att berätta för Jess att han beter sig som ett omoget svin när han slåss mot hennes ex, så står hon bredvid och klandrar sig själv. För det är ju hennes fel att de bråkar. KOM IGEN! Verkligen kvinna á la 1886, eller nåt. Oförmögen och naiv, nej tack, det förhållningssättet vill jag inte föra vidare till mina döttrar. Blir verkligen så irriterad när jag tittar nu. Och det handlar ju också om synen på mannen, förstås. Jag undrar också om man kanske inte ska vara så hård mot Rory som jag är? Hon är ju bara en high school girl och håller på att lära sig om detta med relationer. 
 
Men så går vi vidare till mognare kvinnor med massor av erfarenhet. Jag älskar Sex and the City, men också här får man medge att i vissa sekvenser är innehållet ganska...unket och utdaterat. Carrie är en fantastisk karaktär, men det känns inte längre girl power att välja Mr Big. Förr så charmades jag av honom, men han beter sig som ett riktigt praktarsel, faktiskt. Varför, varför, varför släpper hon in honom gång på gång? Jag blir så frustrerad! Återigen, oförmögen och naiv. 
 
 
Med det sagt, jag vill inte förakta serien för vad den betdde då, när den kom. Men det är tydligt att min världsbild har förändrats och att mina värderingar är tydligare. Och det är intressant att tänka på hur vi om tio år kommer att sitta och rynka på näsan åt vår tids banbrytare, typ Girls och Skam.
Visa fler inlägg