Vem är jag?
Jag har en känsla av att jag inte är ensam om att komma ut på andra sidan av några intensiva småbarnsår och undra: vem är jag?
En sak som jag registrerat både i min egen relation och som andra mödrar vittnat om: medan kvinnans konturer och kärna börjar blekna en aning, därför att allting kretsar kring barn, så fortsätter mannen sitt självförverkligande. Medan kvinnan glömmer bort intressen och passioner så är mannen i full färd att upptäcka utvecklas. Varför blir det så?
Emanuel har pushat och peppat mig otroligt mycket för att jag också ska blåsa liv i mina drömmar och passioner. Och det är jag honom evigt tacksam för! När jag har känt mig som ett tomt skal så har han frågat: vad drömmer du om? Vad vill du göra? Han har uppmuntrat mig att börja skriva igen. Han har uppmuntrat mig att tycka kläder och mode är roligt igen. Han har lockat fram flera sidor som en yngre version av mig själv älskade, och tydligt fortfarande gör.
Egentligen har jag väl inget större problem med att har "lagt mig själv på hyllan" under så många år. Jag föddes då inte som professionell mamma, det har helt enkelt behövts flera år av fokus på denna för mig nya roll som förälder. Men jag kan absolut bli irriterad på att min man verkar ha haft så mycket mer energi till att utforska sina kreativa sidor. Å andra sidan är jag tacksam över att jag är kvinna och har fått uppleva de kroppsliga banden till barnen i och med graviditet och amning. Jag är dock så innerligt lättad över att ha kommit ut på andra sidan nu. Jag behöver inte längre klä mig för att underlätta bröstutplock och min man kan natta alla barnen utan min hjälp. Jag kan röra mig obehindrat och jag kan lämna hemmet utan dåligt samvete. Så skönt att få vara något mer än mamma!
Men vem är jag? Jag känner mig stundom helt tom, jag känner inte mig själv. I början av mitt föräldraskap hade jag många tankar om att en mamma bör vara si och så, och jag ägnade en hel del tid åt saker som jag trodde var viktigt, men som jag kanske egentligen inte tyckte var så roligt. Hemmagjord barnmat. Konstiga pedagogiska övningar som slutade i haveri från liten. Med tre barn så är tiden knapp och mycket av det som är tråkigt slukar min energi, så tiden som inte går till att laga mat, diska och tjata på barn försöker jag göra lustfylld och kärleksfull. Det kan väl få vara roligt att leva också! Och under de ljuva kvällstimmarna när mina tre sover vill jag göra ännu flera saker som får mig att må bra, känna mig glad och förväntansfull, saker som peppar mig. Och sakta men säkert börjar jag upptäcka vad de är för nåt, de där sakerna som ger mig livsglädje, helt enkelt. Eller så kanske jag bara är helt slut efter en lång dag, och då vill jag kunna slänga mig på soffan och strunta i disken. Det går inte att må bra och känna meningsfullhet om man bara rutar in sina dagar i sysslor som suger livet ur en. Äntligen, efter snart ett år som trebarnsmamma, så har jag förstått det. Och att det är värt alla gånger att prioritera sig själv på kvällarna framför att fortsätta bocka av en lista med sysslor.
Foto: Emelie Strandh