Nu är jag 28 år gammal!

Min födelsedag i fredags var helt fantastisk! Efter en månad med tråkigt väder, tråkiga besked och tråkiga sysslor, så kom den 24 februari som en liten sprakande vitaminkaramell!
 
Min lilla klan sjöng för mig och jag fick frukostbricka på sängen med min födelsedagssemla! Den viktigaste semlan på året. Emanuel har gett mig semla till frukost varenda födelsedag sedan vi lärde känna varanda. Den bästa traditionen i mitt liv tror jag, eftersom jag älskar mastiga frukostar och eftersom jag älskar semlor mer än tårta! Och så älskar jag ju Emanuel också. Varje år gör han ett mönster i florsocker. Oftast ett F eller ett hjärta eller både ock.
 
Några trevliga paket fick jag också. Emanuel överraskade mig med ett par vackra örhängen! Jag blev nästan paff. Han är duktig på att köpa fina smycken till mig, och det måste jag erkänna är en av hans bästa sidor. Jag är ingen sucker for jewellery egentligen, men jag är ändå lite en sucker for romance. Det är ändå hett när man får smycken av sin man. 
 
Och produkter. Jag älskar produkter. Jag har gått omkring i nästan hela mitt liv och trott att jag varken är ha-galen eller särskilt materiell av mig, men det är fel. Jag är galen i produkter av typ krämer. Ett av mina favoritmärken kommer från och produceras i Jokkmokk. C/O Gerd heter det, och de gör ljuvliga krämer och annat. Emanuel hade köpt en ansiktskräm och ett ekologiskt shampoo till mig. Yey vad glad jag var! Men sen, när han skulle slänga lådan som sakerna kommit i, så märkte han att det dessutom låg en handkräm däri. Och när han tittade på fraktsedeln så var handkrämen uppskriven som "månadens gåva". Jag blev glad som ett litet barn, för det är min bästa handkräm och min hade tagit slut någon dag tidigare. Tack till C/O Gerd som ovetandes gjorde en flicka väldigt lycklig!
 
Efter frukosten åkte min man och hämtade bilen på verkstaden igen. Och äntligen är problemet fixat och nu ska vi bara besiktiga på måndag! Snart kan vi förhoppningsvis köra vår bil igen! Jag skojar inte, att ha tre barn och inte ha en bil har varit lite av en prövning. Framförallt en något isolerad tillvaro. 
 
Sen tog vi vårt pick och pack och matsäck och vagn och barn och promenerade bort till Vivalla-kullarna. Det är helt fantastiskt, kullarna är jättehöga och ligger insprängda mellan väg och skog och bostadsområde. Där grillade vi korv, åt kex, tittade på en hare och låg på fårskinnen i snön och lapade sol. Hela familjen blev lite lätt rostade om kinderna. Men alltså, vilket väder! Vi mådde så gott därute!
 
 
 
Efter några timmar utomhus var barnen lovligt trötta och jag tog bussen in till stan helt själv. Jag köpte en tröja till mig själv som jag haft ögonen på i flera månader och sedan tog jag sushi med mig hem till middag. På kvällen däckade vi framför Grey's Anatomy, som förresten har fått ett helt nytt grepp om oss! Alltså, efter de tre inledande avsnitten som jag tyckte sög rent ut sagt, så lyckades de vända skutan och nu är vi fast! Ja men tack! Säsong 11 var en besvikelse rätt igenom, men nu är det bättre än någonsin! Ja, min födelsedag levererade verkligen. Det kändes som att vi lyckades knyta ihop säcken på allra bästa sätt!

Grey's anatomy S12 (spoiler alert)

 
Igår började vi titta på säsong 12. Har man följt serien från start så kan man inte bara inte titta. Det är ju gamla kompisar som går way back.
 
Men alltså...intresset och entusiasen sjunker för varje säsong. Det här var alltså min favoritserie under flera år. Är det musten som börjar gå ur författare och producenter? Eller är det bara jag som har blivit kräsen? För manuset känns så fruktansvärt onyanserat, förutsägbart och skrivet på näsan.
 
I första avsnittet handlar det om två tonårsflickor som är kära i varandra och som hoppar framför ett tåg eftersom de inte får vara med varandra för ena flickans föräldrar. 
 
Jaha, tänker jag, hennes föräldrar är alltså religiösa fanatiker som vill skicka sin dotter till ett sånt där läger där de ska omvända henne.
 
Jag får rätt. 
 
Den fanatiska mamman är otrevlig och härjar genom hela första avsnittet. Pappan försöker lugna ned henne.
 
Jaha, tänker jag, pappan kommer alltså att ändra åsikt och skrika åt sin fru att han älskar sin dotter iallafall och inte längre vill skicka henne på avhumaniseringsläger. Han kommer att hota att lämna henne. Och mamman kommer att bli chockad och inte säga något mer.
 
Jag får rätt.
 
Suck, manuset är verkligen så tråkigt.  Det är ju i och för sig roligare när det handlar om huvudkaraktärerna, där finns det ju utrymme till en lite mer trovärdig komplexitet och utveckling. Men det är så trist när patienterna, som är bikaraktärer i avsnitten,  och deras historier inte rymmer mer än moralkakor, snabbplockade poänger och plattityder. Nog kan man väl skriva ett lite intressantare manus än så? Detsamma gäller i ett senare avsnitt när en grupp pensionärer som varit med i en bussolycka står i centrum. Efter fem sekunder har det överbevisats att seniorer också är lite galna i sänghalmen och inte alls så torra och tråkiga som författarna tror att vi i tror. 
 
Det blir bara så...platt. Och det känns som att varvet runt har gått, för har vi inte redan sett liknande historier som ovan i tidigare säsonger?
 
Och om vi nu ska prata om våra huvudkaraktärer. Kan det inte få vara så att ett enda par genom tolv säsonger faktiskt får hålla ihop? Det kanske inte finns något självändamål i det, men när alla gör slut, skiljer sig alternativt dör ifrån varandra så kunde det väl vara trevligt med ett par som lever tllsammans som normaltråkiga människor gör, bara för att bryta av lite? Om April och Jackson inte lyckas lösa sina problem så kommer jag att bli sur. För en gångs skull behöver det väl inte ligga en tjock filt av drama över alla kärlekspar i den här serien?
 
Fortsättning följer. Blir sugen på att titta om första säsongen bara för att se om det var bättre då. Eller om det bara är jag som återigen har vuxit upp.

Min superduperhemliga dröm...

...är inte alls så hemlig. Många vet nog om den. Men många kanske tror att jag lämnat den bakom mig.
 
Ända sedan jag var liten så har jag vetat att det är författare jag vill och ska bli! Och den drömmen sitter som berget i mig. Alltså, jag tror verkligen på riktigt att jag kommer att ge ut en bok. Inte nu. Kanske inte förrän jag är pensionär och hittar tiden att skriva intensivt, men jag tror fortfarande att det kommer att ske. Hur naivt det än må vara, för jag har inte lyckats producera så mycket som en novell ens.
 
Skriver gör jag i perioder, men det blir inte så mycket mer än texter tagna ur sitt sammanhang. Jag är ganska säker på att det i mitt fall handlar om mognad. Jag måste vara tillräckligt mogen för att kunna skriva en bok. Inte för att jag inte kan sitta ner och plita bokstäver på ett papper, för det kan jag och det blir till och med ganska bra emellanåt. Men jag måste vara såpass mogen att jag tror på mig själv och min idé. Självförtroendemogen, helt enkelt. 
 
Vi får väl se om jag bjuder in till mitt boksläpp om en sisådär 40-50 år. Kommer det ens att finnas böcker, som det gör idag? Kanske litteratur presenteras i helt andra format. Vi får väl se!
 
 
Den här bilden snodde jag från nätet. Det är alltså jag, 16 år, och mitt signaturfoto från när jag skrev krönikor på Nya Wermlandstidningens ungdomssida när jag gick på gymnasiet. Krönikör i ungdomen och författare i ålderdomen kommer det att står på min dödsruna.
Visa fler inlägg