9 maj

Ja men hej bloggen!
 
Nu var det ett tag sedan, igen. Sedan min kamera gick sönder så är det faktiskt inte lika roligt att blogga. Det är ju själva kollage-grejen som är så roligt när man gör blogg, text OCH bild. Nåväl, bjuder på en gammal bild som kapslar in hur jag känner mig idag. Trött, tung i huvud och kropp och lite uppgiven över allt som "måste" göras här hemma. Och själv har jag ringt in sjuk till jobbet för första gången. 
 
Livet rullar på i en odramatisk takt. Jag jobbar, Emanuel är hemma, Kerstin går på förskolan och småttingarna lallar omkring och gör inget vettigt alls om dagarna. De bara är. Tryggve har fått plats på Kerstins förskola i höst och det känns både bra och dåligt, som det oftast gör gissar jag. Nora blir hemma ett tag till. 
 
Jag funderar på vart vi ska bo. För att det ska kännas värt att flytta vill jag att två krav uppfylls: det ska finnas minst ett rum mer än vad vi har nu (alltså mins en 4:a) och det ska vara en lägenhet på markplan med en uteplats och gräsplätt. Annars kan det va, vi har anpassat vårt lilla trånga boende tillräckligt bra för att man ska stå ut i väntan på det bästa. Mitt drömboende håller just nu på att rustas här i Vivalla, men som vanligt har vi inte tillräckligt med köpoäng hos ÖBO för att få just en sådan lägenhet jag önskar. Jaha, så när man inte ens kan växla upp till ett större och bättre boende i Vivalla, då vet jag faktiskt inte vad eller hur vi ska göra. Här krävs det ju generellt färre köpoäng, men nu sitter vi ganska fast. Det löser sig nog med tiden, men har man inte råd att köpa eget så är man ganska fast i den här staden.
 
 

Den stora, inte så kreddiga, dispyten.

 
Veckans avsnitt av Kompis med podden finns ute nu!
 
En del av våra vänner tycker att det är som allra mest spännande när vi går in i diskussion med varandra, så detta avsnittet är tillägnat er! Det var ingens intention, men i veckans avsnitt lyckas Emanuel reta upp mig rejält och jag kan bara inte låta det bero! Välkomna hem till vårt köksbord½
 
Lyssnar gör du på iTunes, i din podcastapp eller här.
 
Glad fredag!!!

Ljuset!

Ljuset återvänder i mitt liv...inte bara bokstavligt, jag känner mer hopp och förtröstan än på länge. 
 
Är det så enkelt att vintertröttman har börjat lämna kroppen och att vårens entré har kickat igång mitt tynande sinne?
 
De flesta i min närhet vet nog att februari var en kass, kass månad. Men sen kom mars och efter den kämpiga magsjukan som vi inledde vårmånaderna med så vände det i en handvändning. Och vi har haft fullt upp med att anpassa oss till vårt nya, lättsammare liv! Och just precis nu sitter jag här och undrar, får man må såhär bra? För en vecka sedan satt jag och beklagade mig för en vän, att den här känslan av utbrändhet aldrig riktigt går ur kroppen...men de senaste dagarna har jag mått bättre än någonsin. Och på det stora hela så har allt blivit till det bättre de senaste veckorna! Solen gör nog sitt, men vår nya tillvaro har skänkt oss sinnesro på så många plan.
 
Dels har vi ju fått våran hett efterlängtade diskmaskin! Jag narras inte när jag säger att den har förändrat mitt liv. Den är en skänk från ovan! Visste ni att i julas så fick vi en julklapp från en anonym givare? Det hade kommit ett mystiskt paket till expeditionen i vår kyrka som var adresserat till oss och när vi öppnade det hemma så hittade vi ett kuvert med 3500 kronor i kontanter. Fortfarande vet vi inte vem eller vilka som förbarmat sig över vår lilla familj, men om du nu läser detta, så vill jag tacka dig från djupet av mitt hjärta! För de pengarna har vi alltså kunnat installera en diskmaskin och den avlastningen som vi nu får i roddandet kring vardagen här hemma är obeskrivlig. Jag har längtat efter en diskmaskin i sååå många år...och bara jag skriver detta så stockas det i halsen på mig!
 
Den andra stora förändringen är att jag har börjat jobba! Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag var på arbetsintervju och det jobbet tackade jag också ja till. Så sedan den 15 mars har jag jobbat heltid som sjuksköterska inom psykiatrin här i Örebro och jag är så tacksam att jag också här nästan saknar ord! Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att jag skulle hamna på en arbetsplats inom vården där jag trivs så bra som jag faktiskt gör! Jag har den där känslan av att jag faktiskt hamnat rätt, att en pusselbit har lagts. I hela mitt liv har jag upplevt det två gånger förut, först när jag flyttade till Bjärka-Säby och totalt förälskade mig i platsen och den friden som är där. Den andra gången var när jag gifte mig med Emanuel.Tankarna och känslorna kring mitt nya jobb förtjänar faktiskt ett eget inlägg!
 
Det kan alltså bli bättre efter en lång tid av missmod. Jag tar tacksamt emot allt gott som vi får ta emot just nu. Livets berg-och dalbana, jag med mitt tungsinne njuter verkligen av att få känna lättnad och glädje!
 
 
Och dessa tre! Som man kämpar för dem...för att orka med, för att räcka till, för att ge dem allt man vill och kan, för att de ska få vara älskade och trygga trots vår stundvis turbulenta tillvaro. Är det något som mina barn har gett mig mer än något annat så är det viljan och förmågan att streta på, oavsett. För att man måste, för deras skull. Och trots att det brister på alltför många plan ibland så bara måste man streta på, för att man älskar dem.
Visa fler inlägg