Kompis med podden

Jag och Emanuel har nyligen startat en podcast som heter Kompis med podden. Idag är det fredag och det betyder att ett nytt avsnitt släpps! Emanuel lyfter det semikontroversiella ämnet bajs, vi kontemplerar kring Hollywoodnäsan och jag delar med mig av en pinsam historia från skidbacken. Du hittar den här, på iTunes eller i din poddapp. Välkommen hem till oss!
 

Helg!

 
Vem blir inte åtminstone lite lycklig av att börja dagen med en violett gryning? Mitt psyke är ganska rubbat på morgonen. Man kan ju ha årstidsbunden depression, och jag funderar ofta på om det inte är så att man kan ha depression bunden till tid på dygnet? För isåfall är jag morgondeprimerad. Men då vi inte ska slänga runt med termer och diagnoser hur som helst så räcker det väl med att säga att jag i nio fall av tio är väldigt låg och nedstämd när jag vaknar på morgonen och oftast börjar inte dimman lätta förrän runt 10-11. Men till och med jag, som tycker att mornar är bland det värsta, till och med jag känner en ilning av förundran åt detta.
 
Den här helgen är speciell. Vår minsting fyller ett på lördag! Ögonen tåras faktiskt när jag skriver det. Det är en märklig blandning av stolthet och en liten sorg över att inte längre ha en bebis. Jag vill bara frysa tiden, för just precis nu är hon så underbar! Ett envist litet energiknippe som kutar omkring med sina knubbiga michelinlår och armarna ut i vädret, på det där viset de gör när de precis lärt sig gå. Vill inte att hon ska börja prata och bli sin egen. Samtidigt som det såklart är det enda jag vill. 
 
Hur som helst, jag och Emanuel ska på bröllop på hennes födelsedag. Mina föräldrar kommer hit och hänger med barnen i ett dygn medan vi är i Stockholm. Det sticker lite i hjärtat, men jag vill tro att hon inte kommer att minnas huruvida vi firade henne på den faktiska dagen eller dagen efter. Jag ser också väldigt mycket fram emot en hotellnatt. Helgen därpå firar vi dessutom 5 år som äkta makar, men tyvärr har Emanuel jobb den helgen, så vi får väl låtsasfira lite nu istället. Jag älskar att sova på hotell. Jag älskar att allt är städat och rent, att lakanen är fräscha och oskrynkliga, att man får äta frukost som någon annan dukat fram. Det blir bra! Och sedan får vi fira Nora nära vi kommer hem på söndagen.

Ok, så du flaskmatar?

Hänger man i olika föräldraforum och på sociala medier så kan man ju tillslut bli...ganska trött på att det är samma ämnen som ältas och tumlas tills inte en ynka droppe finns kvar och ämnet känns torrt som fnöske. 
 
Jag pratar om: Amning eller inte amning. Samsovning eller inte samsovning. Förskola eller inte förskola. Socker eller inte socker. Tv eller inte tv. BLW eller inte BLW. Babypotting eller inte babypotting. Osv.
 
Nu menar jag inte på något sätt att det är fel att vända ut och in på ovanstående. Nej, även jag har haft behovet av att älta. Läsa, kommentera, hålla med, förundras, tänka till, praktisera, tänka till igen, söka stöd, söka tröst, söka hjälp. 
 
Men nu är jag less. Jag orkar inte mer. Ämnet bebis och småbarn är uttömt för min del. Kanske är det för att min tredje unge snart fyller ett. Jag har fått mitt utlopp och min hunger mättad.
 
Det är visserligen inte helt sant. Ett ämne får mina hjärnceller att tända till: uppfostran. Hur jag vill forma barnen, alltså den del som är påverkbar, där man kan göra en positiv insats för mänskliheten. Men de där detaljfrågorna intresserar mig inte längre.
 
Ok, så du flaskmatar?
Jag kunde inte bry mig mindre.
 
Men hur gör vi för att uppfostra våra barn till trygga människor med självkänsla, civilkurage, mod och passion? Där klappar hjärtat lite extra. Där är jag nu, och där behöver jag älta, fundera och ha en dialog! 
Visa fler inlägg