Arbetsintervju!

Jag skickade in en jobbansökan idag på förmiddagen och ungefär två timmar senare ringer en kvinna upp mig och bokar mig för intervju. Det är dessutom ett ställe som jag hört gott om och som jag är mycket intresserad av. Senare ser jag dessutom på mitt mail att de har mailat mig från ett annat ställer som också verkar intressant.
 
Jag blev lite paff över att det gick så fort, de överdriver då rakt inte när de pratar om sjuksköterskebrist. Så, lite lättare om hjärtat går jag till sängs ikväll! Det känns helt sjukt att jag ska börja jobba. Och idag, när jag stod i röran i köket och knappt kunde tänka klart så kändes det faktiskt ganska bra. Häromkvällen berättade Emanuel för mig hur han uppfattade mig. Han beskrev det som att för ett år sedan hade jag massor av energi som jag pyttsade ut på olika saker under dagen, men att jag idag har väldigt lite energi som jag lägger på en sak, och sedan är jag slut. Jag känner igen mig i det, precis så är det. Så det bli nog bra att byta lite miljö om dagarna och göra något helt annat, få tillbaka lite ork och tålamod. 
 
 
 
 
 

Deppiga veckan

Vilken otursdag vi hade igår! Först så fick jag ett meddelande av Emanuel om att vi hade fått en p-bot. Eftersom vi har körförbud på bilen och den bara står på parkeringen, så hade vi visst glömt att köpa ny månadsbiljett. Verkligen typiskt! Senare under dagen lyckades Nora i ett obevakat ögonblick välta en av våra köksstolar. Jag såg inte hur det gick till, och jag förstår inte hur hon lyckades, men oturligt nog så hängde min kameraväska på stolen och den måste ha hamnat i kläm för nu funkar inte kameran längre. Och nu när jag skriver detta så går det upp för mig att det var antagligen kameraväskan hon ville åt när hon välte stolen. Hon älskar att gå omkring med väskor, halsband och hörlurar runt halsen. Jag har såklart bara mig själv att skylla, men det känns jättetråkigt att inte ha någon kamera längre. Den var dessutom en present från min farmor och farfar.
 
Nä hörrni, nu börjar till och med jag tycka att det börjar bli lite väl deppigt här inne! Allt kan ju inte vara dåligt! Jag är inte så förtjust i att rycka upp mig, då jag gärna surar tills jag är klar. Men nu får jag nog ta och göra det annars kommer jag att drunkna i mina känslor.
 
Så, vad händer det för roligt och positivt i vårt liv? Jo, Tryggves potträning går jättebra! Han har till och med börjat gå och kissa på pottan helt på eget initiativ. "Mamma, jag är jätteduktig att gå på pottan!" säger han. Lilla gubben. Emanuel har fått två spelningar med sitt band Bear & Lion i vår. Det känns jätteroligt! Det går dessutom jättebra för vår podd! Alltså, jag förstår att allting är relativt, men i mina ögon så är det stort att vi nu har fler än 200 nedladdningar. Och snart, förhoppningsvis innan februari månad är slut, så ska vi få vår diskmaskin! Alltså ni förstår inte hur mycket det betyder för mig. Det börjar på riktigt stocka sig i halsen på mig varje gång jag tänker på den. Disken är hemma är förknippad med allt som kan gå fel en dag hemma själv med barnen. Så många gånger som jag hanterat diskberg med gnälliga barn runt fötterna och känt mig som en värdelös mamma. Mitt diskande har tagit så mycket värdefull tid från barnen. Det är en sådan lyx för oss att slippa stå två timmar om dagen med händerna i diskvattnet medan svetten rinner. 
 
 
 
Jag och Kerstin pysslade igår när brorsan oförhappandes somnade på golvet. 
 
 
Lilla marodören. Det är ingen hejd på hennes plundring och skadegörelse. Jag tror faktiskt att hon är bra mycket värre än sina syskon på det området, eller så har jag förträngt det mesta. Imorse hade hon ryckt loss hela toaringen! Vart får hon ens allt ifrån? Tur för henne att hon är söt som socker och kan linda båda sina föräldrar runt lillfingret!
 
 
 
 
 
 
 

Vänner

 
Vad glad och tacksam jag är över att jag har vänner. I synnerhet tjejkompisar. Det är faktiskt så att Emanuel inte kan ersätta rollen de har i mitt liv. 
 
Den senaste tiden har varit tuff för mig. Det är ingen som har dött, inget stort eller oväntat som har hänt. Det har bara varit för mycket av tråkigheter som bilkrångel och veckor av vab och ingen sol. Det har varit för många orosmoment som har med ekonomi, jobbsökande och livspussel att göra. I förrgår natt vaknade jag och kände mig som en sten begravd under jorden. Det var en jätteobehaglig känsla, har aldrig känt mig så sänkt förut.
 
Igår pratade jag länge med en vän och sjöng ut min klagan. Jag behövde verkligen det. Så himla skönt det kändes efteråt, och idag var jag så mycket lättare om hjärtat. Att få klaga, på riktigt klaga, för att kunna rulla bort den där stora stenen som ligger och trycker på andningsorganen. 
 
Så tack till vänner som orkar ta emot min klagan och min sorg när det känns som att jag knappt håller ihop längre!
Visa fler inlägg