Ok, så du flaskmatar?

Hänger man i olika föräldraforum och på sociala medier så kan man ju tillslut bli...ganska trött på att det är samma ämnen som ältas och tumlas tills inte en ynka droppe finns kvar och ämnet känns torrt som fnöske. 
 
Jag pratar om: Amning eller inte amning. Samsovning eller inte samsovning. Förskola eller inte förskola. Socker eller inte socker. Tv eller inte tv. BLW eller inte BLW. Babypotting eller inte babypotting. Osv.
 
Nu menar jag inte på något sätt att det är fel att vända ut och in på ovanstående. Nej, även jag har haft behovet av att älta. Läsa, kommentera, hålla med, förundras, tänka till, praktisera, tänka till igen, söka stöd, söka tröst, söka hjälp. 
 
Men nu är jag less. Jag orkar inte mer. Ämnet bebis och småbarn är uttömt för min del. Kanske är det för att min tredje unge snart fyller ett. Jag har fått mitt utlopp och min hunger mättad.
 
Det är visserligen inte helt sant. Ett ämne får mina hjärnceller att tända till: uppfostran. Hur jag vill forma barnen, alltså den del som är påverkbar, där man kan göra en positiv insats för mänskliheten. Men de där detaljfrågorna intresserar mig inte längre.
 
Ok, så du flaskmatar?
Jag kunde inte bry mig mindre.
 
Men hur gör vi för att uppfostra våra barn till trygga människor med självkänsla, civilkurage, mod och passion? Där klappar hjärtat lite extra. Där är jag nu, och där behöver jag älta, fundera och ha en dialog! 
#1 - - Frufura:

Så himla sant. Vi har fastnat i petitesser och tappat det viktiga. Just nu grubblar jag över detta med vikthetsen kring barnen. Jag har två kids. Tjejen är lite lagom rund och killen är normal mot tanig. Båda går under kategorin överviktiga enl BMI-tabellen. Märker att en del föräldrar är hysteriskt oroliga över att deras barn ska bli överviktiga. "Jag minns bara hur hämskt det var för mig själv i skolan" kan de säga, jag vill INTE att de ska ha det lika dant. MEN är det inte omgivningen det är fel på och inte barnen (sålänge ungarna springer och leker som vanligt lär det ju inte vara hälsofarligt). Är det måhända vi vuxna som manar på vikthetsen och står för att mobbningen uppstår kring detta ämne, genom att vi hela tiden tjatar på barnen att de inte får ta för stora portioner och att de måste röra på sig annars kommer de bli retade? Ja, det blev långt, men det är sådant som jag går omkring och funderar på just nu. Fin blogg föresten :)

Svar: Ja den är inte lätt! Jag var själv ett knubbigt barn, och jag blev tidigt medveten om detta i omklädningsrummet till gympan. Mina barn och mina kompisars barn är fortfarande så små att det mest pratas om hur svårt det är att få i dem mat och har man ett barn som äter mycket så är det bara positivt. Jag ser dock inte fram emot när de kommer i den åldern då de blir medvetna om att det finns ett kroppsideal. Även om jag var ett knubbigt barn så tänker jag inte agera så som du beskriver. Jag tycker inte att vi ska skambelägga våra barns kroppar, även om det är "för en god sak". Jag försöker prata positivt om alla sorters kroppar, om man nu måste kommentera en kropp. Jag tror inte på att försöka få barnet att passa in i en mall, det kommer hen att märka av och känslan av att mamma eller pappa inte tycker att man duger kan vara förödande även om det är oskyldigt menat från förälderns sida. Tack :)
Fanny Strandh