Ögonöppnaren: tv-serier då och nu.

När jag har lite tid över sitter jag och tragglar mig igenom Gilmore Girls. När jag pluggade på gymnasiet såg jag fem av sju säsonger. Det var dvd-boxar som jag lånade av min kompis. För några månader sedan började jag kolla om serien på Netflix. Det kändes lite halvsegt, jag var inte lika fängslad som då. Men eftersom jag så gärna vill se den nya miniserien med Gilmore Girls som kom i november, så måste jag traggla mig igenom. Det går långsamt, men framåt.
 
 
Det är inte bara min smak för tv som har förändrats. Nej, framförallt är de mina värderingar. Och det är nog mer korrekt att säga att dessa värderingar har implementerats inte bara i mig, utan i hela samhället runt omkring mig. Gilmore Girls är en charmig och oskyldig serie, och är byggd kring mamma Lorelais och dotter Rorys förmåga att hålla låda, med varandra och omvärlden. Denna svada, rapp och smart, är kryddad med gliringar och kommentarer som då gick under radarn, men som jag idag bara kan kalla för sexistiska, homofobiska, fettföraktande och rasistiska. Hur det ligger till overseas låter jag vara osagt, det har jag för lite kunskap för att uttala mig om. Men här hemma i Sverige så har språkbruket förändrats under decenniet som gått sedan jag satt och glodde på serien i mitt tonårsrum. Det var ingenting jag minns att jag tänkte på eller reagerade på då. Men nu rycker jag till. En kommentar som i sin kontext är oskyldig, men som klingar väldigt grovt i mina öron idag. Detta skriver jag inte som en retroaktiv dom över Gilmore Girls. Jag tycker bara att det är så vansinnigt intressant med populärkultur och hur den speglar sin samtid. Och genom att återvända till den ser man tydligt vilka förändringar som har skett, både i sig själv och i samhället som stort. 
 
Och så måste ta upp detta med pojkvännerna. För här är det som har förändrats allra tydligast enligt mig: kvinnosynen. Rorys pojkvänner är ju mer eller mindra katastrofer allihopa. Och hon står bredvid som ett mähä och bara godtar all skit de sprider kring sig. Istället för att berätta för Jess att han beter sig som ett omoget svin när han slåss mot hennes ex, så står hon bredvid och klandrar sig själv. För det är ju hennes fel att de bråkar. KOM IGEN! Verkligen kvinna á la 1886, eller nåt. Oförmögen och naiv, nej tack, det förhållningssättet vill jag inte föra vidare till mina döttrar. Blir verkligen så irriterad när jag tittar nu. Och det handlar ju också om synen på mannen, förstås. Jag undrar också om man kanske inte ska vara så hård mot Rory som jag är? Hon är ju bara en high school girl och håller på att lära sig om detta med relationer. 
 
Men så går vi vidare till mognare kvinnor med massor av erfarenhet. Jag älskar Sex and the City, men också här får man medge att i vissa sekvenser är innehållet ganska...unket och utdaterat. Carrie är en fantastisk karaktär, men det känns inte längre girl power att välja Mr Big. Förr så charmades jag av honom, men han beter sig som ett riktigt praktarsel, faktiskt. Varför, varför, varför släpper hon in honom gång på gång? Jag blir så frustrerad! Återigen, oförmögen och naiv. 
 
 
Med det sagt, jag vill inte förakta serien för vad den betdde då, när den kom. Men det är tydligt att min världsbild har förändrats och att mina värderingar är tydligare. Och det är intressant att tänka på hur vi om tio år kommer att sitta och rynka på näsan åt vår tids banbrytare, typ Girls och Skam.