Helg!
Vem blir inte åtminstone lite lycklig av att börja dagen med en violett gryning? Mitt psyke är ganska rubbat på morgonen. Man kan ju ha årstidsbunden depression, och jag funderar ofta på om det inte är så att man kan ha depression bunden till tid på dygnet? För isåfall är jag morgondeprimerad. Men då vi inte ska slänga runt med termer och diagnoser hur som helst så räcker det väl med att säga att jag i nio fall av tio är väldigt låg och nedstämd när jag vaknar på morgonen och oftast börjar inte dimman lätta förrän runt 10-11. Men till och med jag, som tycker att mornar är bland det värsta, till och med jag känner en ilning av förundran åt detta.
Den här helgen är speciell. Vår minsting fyller ett på lördag! Ögonen tåras faktiskt när jag skriver det. Det är en märklig blandning av stolthet och en liten sorg över att inte längre ha en bebis. Jag vill bara frysa tiden, för just precis nu är hon så underbar! Ett envist litet energiknippe som kutar omkring med sina knubbiga michelinlår och armarna ut i vädret, på det där viset de gör när de precis lärt sig gå. Vill inte att hon ska börja prata och bli sin egen. Samtidigt som det såklart är det enda jag vill.
Hur som helst, jag och Emanuel ska på bröllop på hennes födelsedag. Mina föräldrar kommer hit och hänger med barnen i ett dygn medan vi är i Stockholm. Det sticker lite i hjärtat, men jag vill tro att hon inte kommer att minnas huruvida vi firade henne på den faktiska dagen eller dagen efter. Jag ser också väldigt mycket fram emot en hotellnatt. Helgen därpå firar vi dessutom 5 år som äkta makar, men tyvärr har Emanuel jobb den helgen, så vi får väl låtsasfira lite nu istället. Jag älskar att sova på hotell. Jag älskar att allt är städat och rent, att lakanen är fräscha och oskrynkliga, att man får äta frukost som någon annan dukat fram. Det blir bra! Och sedan får vi fira Nora nära vi kommer hem på söndagen.