Fler barn?
Vi får ibland och ofta frågan om vi vill ha fler barn. Ibland följt av ett nervöst skratt. För det mesta följt av ett nervöst skratt som fastnar i halsen på personen som frågar. Det är nästan lite ångestladdat.
Folk blir märkbart provocerade av att vi har "många" barn. Jag tror inte ens att de märker hur eggade de faktiskt blir. Men flackiga blickar, skräckslagna leenden och små ojanden och vojanden är ändå det vi möts av mest, jag och min man. Så provocerad blir man, uppenbarligen.
Det kanske egentligen handlar om att vi avviker från normen volvo, villa, vovve. Här är vi ju fem personer inklämda i en liten trea - i Sveriges "farligaste" område. Och ingen riktig inkomst har vi, och så kör vi en Skoda. Jag fattar att vi provocerar lite. Särskilt när min man fortfarande håller på med sin musik flera kvällar i veckan, jag har en sjuksköterskelegitimatmation som jag inte ens har plockat ut och vi fortsätter lalla på med våra ungar som ingenting.
Tillbaka till frågan, vill vi har fler barn? Ja, det vill vi. Ja, det vill jag. I vårt bröllopshäfte står det att jag vill ha fyra eller fem barn. Och det står jag fast vid. Fast under de senaste två förlossningarna har jag lovat mig själv att aldrig göra om detta...kanske den känslan övervinner önskan om fler telningar.
Jag har alltid velat ha många barn och jag har alltid varit fascinerad av familjer med fler än tre. Men jag är också så oerhört tacksam för de barn jag har. Jag har i nuläget varken lust att vara gravid eller lust att föda. Men om några år kanske, om vi har mer utrymme, mer pengar och jag har kommit över min förlossningsrädsla. Och såklart - om jag ens kan bli gravid igen. Jag är en sådan som alltid kommer att känna ett styng i hjärtat på tanken att aldrig mer få hålla i sitt nyfödda barn. Det är det mäktigaste jag har varit med om - och hela grejen att få en ny människa att lära känna och älska! Jag är väldigt öppen med att föräldraskapet stundtals bara är ett slit utan dess like. I perioder är det så illa att 100 % av barnens vakentid stavas s-k-i-t. Men ändå...jag är tydligen galen nog att vilja ha fler. Kanske för att jag efter tre tättingar kan justera mina förväntningar? Jag vet inte, men längtan finns där och om det stannar där eller faktiskt blir till ett barn - det kan bara tiden utvisa.