Vänner
Vad glad och tacksam jag är över att jag har vänner. I synnerhet tjejkompisar. Det är faktiskt så att Emanuel inte kan ersätta rollen de har i mitt liv.
Den senaste tiden har varit tuff för mig. Det är ingen som har dött, inget stort eller oväntat som har hänt. Det har bara varit för mycket av tråkigheter som bilkrångel och veckor av vab och ingen sol. Det har varit för många orosmoment som har med ekonomi, jobbsökande och livspussel att göra. I förrgår natt vaknade jag och kände mig som en sten begravd under jorden. Det var en jätteobehaglig känsla, har aldrig känt mig så sänkt förut.
Igår pratade jag länge med en vän och sjöng ut min klagan. Jag behövde verkligen det. Så himla skönt det kändes efteråt, och idag var jag så mycket lättare om hjärtat. Att få klaga, på riktigt klaga, för att kunna rulla bort den där stora stenen som ligger och trycker på andningsorganen.
Så tack till vänner som orkar ta emot min klagan och min sorg när det känns som att jag knappt håller ihop längre!