Min superduperhemliga dröm...

...är inte alls så hemlig. Många vet nog om den. Men många kanske tror att jag lämnat den bakom mig.
 
Ända sedan jag var liten så har jag vetat att det är författare jag vill och ska bli! Och den drömmen sitter som berget i mig. Alltså, jag tror verkligen på riktigt att jag kommer att ge ut en bok. Inte nu. Kanske inte förrän jag är pensionär och hittar tiden att skriva intensivt, men jag tror fortfarande att det kommer att ske. Hur naivt det än må vara, för jag har inte lyckats producera så mycket som en novell ens.
 
Skriver gör jag i perioder, men det blir inte så mycket mer än texter tagna ur sitt sammanhang. Jag är ganska säker på att det i mitt fall handlar om mognad. Jag måste vara tillräckligt mogen för att kunna skriva en bok. Inte för att jag inte kan sitta ner och plita bokstäver på ett papper, för det kan jag och det blir till och med ganska bra emellanåt. Men jag måste vara såpass mogen att jag tror på mig själv och min idé. Självförtroendemogen, helt enkelt. 
 
Vi får väl se om jag bjuder in till mitt boksläpp om en sisådär 40-50 år. Kommer det ens att finnas böcker, som det gör idag? Kanske litteratur presenteras i helt andra format. Vi får väl se!
 
 
Den här bilden snodde jag från nätet. Det är alltså jag, 16 år, och mitt signaturfoto från när jag skrev krönikor på Nya Wermlandstidningens ungdomssida när jag gick på gymnasiet. Krönikör i ungdomen och författare i ålderdomen kommer det att står på min dödsruna.