Trosvissheten.
Igår stod jag i köket och avverkade middagsdisken. Barnen bökar inne på sitt rum, på väg att varva ner inför en natts sömn. Lysröret över diskhon skriar så som lysrör gör och jag lyssnar podcast, så som jag gör när jag diskar. Jag lyssnar på en intervju med en person som jag tycker är intressant.
Det händer nåot märkligt. Han pratar om sin uppväxt och kommer in på sina föräldrar. Hade jag klunkat kaffe hade jag satt i halsen. Han målar inte bara ett porträtt av sina föräldrar, han beskriver mig och Emanuel. Det är en sådan märklig upplevelse att jag måste pausa och rusa in till min man. "DU MÅSTE LYSSNA PÅ DEN HÄR INTERVJUN!" säger jag.
De senaste åren har skvätt av tvivel, känslan av att vara annorlunda, viljan att gå åt ett annat håll än vad alla andra gör...vilken klyscha jag lever med, men det där lilla kornet av misstro i magen har växt. Något i den här podden har fått mig att tro på att det kanske finns en plats för oss. Trots allt. En förlösande trosvisshet.