Grå utsikt.
Detta är utsikten från mitt skrivbord just nu. Någon slags orgie i grått, vitt och brunt och jag känner faktiskt att det sätter stämningen för den här dagen ganska bra.
Jag är så trött på att bo så här. Det är trångt. Tre barn som sprider saker och vill hoppa, springa, busas och trängas. Samtidigt som de inte behöver så mycket plats, de är ju så små ännu och har inget överdrivet behov av eget utrymme. Fast jag märker att åtminstone en av dem börjar längta efter ett alldeles eget rum. Där hon får ha sina saker i fred. Och kanske bygga kojor utan att småsyskonen river och härjar.
Och på samma gång som jag är så less så älskar jag verkligen den här lägenheten. Det är vårt hem. Det är våra skitiga golv och våra fläckiga fönster. Rent tekniskt tillhör de ÖBO, men det är iallafall vår skit. Och jag trivs här. Jag är faktiskt rädd för att flytta någon annanstans. Det är så tryggt här i vårt lilla hörn av den här lägenhetslängan. Visst längtar jag efter en liten gräsplätt där barnen kan springa runt i cirklar på sommaren. Jag längtar efter ett extra rum att inhysa små sovande barn i. Jag längtar efter att inte bo en trappa upp och inte behöva kånka så långa sträckor mellan parkering och lägenhet. Men vet ni vad, detta är oss givet just nu och jag finner trygghet i det. Vi klarar oss, det gör vi, men visst hade det varit roligt att få ansluta sig till skaran med barnfamiljer som köper bostadsrätt. Samtidigt som vår något prekära situation har gett mig ett perspektiv som jag aldrig skulle vilja vara utan.