Ut i snön!

Idag har vi haft en sådan där underbar dag med sol och snö. Efter Noras förmiddagslur och lunch så påbörjade vi projekt påklädnad av ytterkläder. Ni som har egna små barn, jobbar med små barn eller på olika sätt har med små barn att göra...ni vet exakt hur påfrestande det är att få på tre små busungar hela vintermunderingen. Man bråkar lite om att det är fel färg på vantarna (de matchar inte overallen enligt en mycket bestämd ung dam), man försöker hjälpa ena barnet att trampa rätt med foten i vinterstöveln medan ett annat börjar klättra upp i ansiktet på en. Iallafall, ut kom vi och det var helt underbart! I ungefär 5 minuter, sedan började ett utflyktshaveri utan dess like. Jag var genuint glad och förväntansfull på att få busa och leka i snön, men dessvärre var mina tre älskade avkommor inte på humör för detta. Alla tre grät och ropade ut arga slagord. Jag kände mig förbryllad och försökte smitta dem med min glädje. Men efter några trevande försök i pulkabacken så var det bara att traska hemåt igen. Den lilla pulkabacken som vi brukar åka i ligger precis bredvid vår huslänga, så det var iallafall inte så jobbigt att ta sig hem igen.
 
 
Älskade ungar! Här sitter de nöjda och glada igen, har ätit mellis och lyssnat på Alfons. Det är så märkligt det där med mammatålamodet. Idag rubbades inte mitt psyke det minsta när det brakade loss ute i snödrivorna. Knappt en gnutta irritation ens, bara en känsla av "jaja, sånt är livet, vi kom ut en liten stund iallafall". Andra dagar brister det för minsta lilla. Men vad jag älskar dem, mina tokiga, påhittiga ungar! 
 
 
 
 
Och så detta, skymningen sedd från vår balkong. Så många kvällar jag stått och blickat ut över vår lite deppiga parkering med sopstationen i förgrunden. Medan himlen har sprakat i rosa och oranget under sommarhalvåret och isande blått under vintern. När det fula och karga möter skönhet av himmelska (!) mått, då bultar mitt hjärta lite extra hårt.