En riktig skitvecka.
Den här veckan har inte varit toppen, långt ifrån. Barn och vuxna har dragits med en seg förkylning, det har märkts på samtliga familjemedlemmars humör. Är det något som jag tycker är svårt att stå ut med så är det omotiverat gnäll från barnen, den sorten när minsta lilla yttepyttemotgång utmynnar i panikgråt och vad man än gör för att vara behjälplig så blir det bara värre. Tröttgnället. När jag själv är pigg och alert kan jag ta det med en klackspark, men när jag också är sliten så finns det ingen motståndskraft för att inte dras med ned i gnällspiralen. Energikrävande till tusen.
Och länge (känns det som) har vi gått omrking och väntat på ett positivt besked om vår framtid. När det kommer till framtidsutsikter ser det mest dimmigt ut och vi lever i någon slag status quo, det går varken framåt eller bakåt. Jag börjar tycka att det är ganska påfrestande, efter att ha gått omkring med samma känsla i ett år eller längre. Var ska vi bo, var ska vi jobba, hur ska vi göra med inskolning av Tryggve och Nora, etc. Förra veckan var Emanuels sista på det jobb han har haft under hösten, och den här veckan blev det än mer påtagligt att vi inte har en aning om någonting. Hur många lösa trådar vi än har ute, så kan vi inte börja knyta väven förrän vi får napp någonstans, för att uttrycka det bildligt.
Och till råga på allt så hämtade vi ju hem bilen från verkstaden i måndags, och skulle besiktiga den på tisdagen. På måndag kväll började den lilla gula motorlampan att lysa igen, vilket också var anledningen till att vi lämnade in den från början. SUCK. Ingen ny tid på verkstaden förrän nästa vecka, körförbud på bilen eftersom vi måste skjuta på besiktningen till efter att besiktningstiden gått ut, en predikan i Söderköping i helgen. För att inte tala om den jobbiga känslar av att vara totalt strandsatt. Det är inte så bara att ta tre ungar på bussen. Eller att vi inte riktigt har råd att skrapa ihop till ytterligare fem tusen kronor.
Jag är av naturen ganska nedstämd och melankolisk, men när till och med min man blir lös i hågen, då känns det här hemma. Modlöshetens ande drog genom det Strandhska hemmet i veckan. Och som en reaktion på det påbörjade jag ett nytt inredningsprojekt. Jag börjar se ett mönster mellan känslor av hopplöshet och ihärdiga förnyelser av möbler och möblemang.
